Idag är en sorgens dag.
Snödropparna böjer sina vita hättor mot jorden, en koltrast sjunger vemodigt från grantoppen intill och tranorna blåser i sina varningstrumpeter.
Det är ”the overshoot day” idag. Dagen då vi i Sverige förbrukat årets andel av jordens resurser. Resten av året plundrar vi planetens resurser som om vi inte hade en, utan fyra planeter till vårt förfogande.Vi lever av naturtillgångar som vi inte har. Vi ”lånar” resurser av kommande generationer. På listan över världens mest tärande länder hamnar vi på plats 11.
Under rubriken ”Framtiden har blivit en soptipp för våra olösta problem” skriver författaren och journalisten Carsten Jensen i dagens DN Kultur en krönika som satt djupa spår i oss. Tack Carsten för dessa ”störstorden”! Här kommer några citat:
”Vi drömmer om ett Tusenårsrike med ständig tillväxt. Utarmning av jorden, misshandel av djuren, en stum natur och vrålande mänsklighet: det är så vi tänker oss paradiset. Och när naturen höjer rösten blir vi rädda och måste vråla än högre i stället för att lyssna.
Vi står mitt uppe i ett utrotningskrig vars slut är en planet med uppehållstillstånd för allt färre arter.
Vi har blivit framtidens fiender.
Vår sista desperata utopi är att nuet, den så kallade normalitet som vi så självklart har levt i under många decennier, kommer att vara för evigt.
Det ligger i själva språket att jorden är vår; att vi är planetens herrar och inte bara den förnämsta utan också den högsta skapelsen i ett hierarkiskt system som vi själva har uppfunnit. Om vi tittar på planetens biomassa är vi ingenting. Av jordens totala biomassa på 550 gigaton utgör mänskligheten med sina åtta miljarder individer en tiondels promille. Svampar väger tjugo gånger mer än vi och gör oändligt mycket mer nytta för planetens överlevnad än vad mänskligheten gör.
I själva verket gör vi det motsatta till nytta för planeten. Trots all vår mikroskopiska oansenlighet lyckas vi försämra planetens levnadsvillkor, och i ett historiskt perspektiv kommer vår betydelse för planeten inte att mätas utifrån vår kreativa förmåga, men utifrån vår talang för ödeläggelse.
Vi vill själva leva tryggt, väl och länge. Vi nekar det samma för de varelser vi delar planeten med. Naturen var generös och gav oss allt: vi har svarat med det strypgrepp som kallas framsteg och utveckling. Så varje dag är en folkomröstning om framtiden: ska vi släppa strypgreppet om jorden eller fortsätta att klämma åt? Ska planeten kvävas mellan våra händer? Eller ska vi andas tillsammans?
Så vad ska vi använda händerna till när vi lossat greppet om planetens strupe?
Vi får inte lägga dem till vila i knäet. Vi måste bygga en ny och grönare värld, en långsammare, mer varsam och omsorgsfull värld. Vi måste tänka oss själva som förmödrar och förfäder för många kommande generationer och inte se framtiden som en soptipp för olösta problem. Vi måste tänka som den farfar som planterar ett träd i vars skugga han vet att han aldrig kommer att sitta. Vi måste säga som apacherna: vi ärver inte landet från våra förfäder. Vi lånar det från våra barn.
Mitt i ruinerna av den natur som en gång var måste vi skriva ett manifest av hopp. Och inte bara skriva det, utan faktiskt leva efter det: ett vänligare samhälle, som sträcker sig längre än bara en vapenvila i kriget mellan oss och naturen, ja kanske rentav de första tecknen på en begynnande harmoni.
På den planeten bor jag gärna.
Det skulle miljontals utrotningshotade arter också vilja göra.
Läs mer om the overshoot day på https://www.overshootday.org/about/
Här får man veta hur beräkningarna görs men också berättelser om the power of possibility inom fem nyckelområden: En frisk planet, mat, energi, städer och befolkning.
